Den “masoretiska texten” är standardtexten för den hebreiska bibeln hos både judar och (de flesta) kristna. Denna text tillkom ungefär år 1000 ekr.
Den består av de hebreiska konsonanterna, samt vissa långa vokaler (sk “Matres lectionis”), som de mottog från tidigare generationer, samt ett system som visar vilka vokaler som finns mellan konsonanterna (dessa tre grupper kallas tillsammans כְּתִיב), anteckningar över andra varianter som har nämnts för vissa ord (sk קְרִי), samt noter, anteckningar och olika listor över antal ord och formuleringar som nämns i texten1.
Just listorna som räknar fraser brukar missionärer (och inte minst jehovas vittnen) skryta om; de vet nog inte att listorna innehåller slarvfel.
Gällande vokaliseringssystemet:
The use of consonantal spelling meant that any word in Hebrew could be read in different wats; in English this would mean that the letters “sl” could be read “seal,” “sill,” “sell,” “soul,” “sale,” etc.2
Flera olika skolor existerar för den masoretiska texten; den Babylonska, den Palestinska och den Tiberiska. Flera grenar fanns även under varje skola. Sedan år 1000ekr har Aaron Ben Ashers text (samt noter och antackningar) från den Tiberianska skolan använts.
- dessa kallas för masora parva (latin) “lilla Masoran” i marginalerna, masora magna (latin) “stora Masoran” i slutet av varje sida, och masora finalis (latin) “slutliga masoran” i slutet av manuskript, beroende på dess position i manuskripten ˄
- Emanuel Tov i The Oxford Companion to the Hebrew Bible, publicerad år 1993, sid 487 ˄
