Så är svaret ja, det får man göra,, och detta är inte en del av den sorts kärlek gentemot ickemuslimer som får en att träda ut ur islam.

Beviset för detta är Allahs uttalande:

“Denna dag har allt gott förklarats tillåtet för er, och maten som kommer från Bokens Folk är tillåten för er, och maten som kommer från er är tillåten för dem, och de kyska kvinnorna från de troende, och de kyska kvinnorna från Bokens Folk, den bok som kommit tidigare än er … och den som förkastar Tron, dennes handlingar har gått om intet, och i slutet kommer denne att vara bland förlorarna” (Sura Maida: 5)

Poängen ligger i denna del av versen: “… de kyska kvinnorna från Bokens Folk …”

Och poängen är att Allah har förklarat giftermål vara tillåtet för muslimer med kyska kvinnor från Bokens Folk; och att en mans sällskapande med en kvinna, när vi talar om dessa sorts relationer, alltid sker med någon slags kärlek och ömhet.

Då Allah har tillåtit detta sorts giftermål, och då vi vet att giftermål inte kan ske utan det som vi nämnt, så tyder detta på att denna sorts kärlek är någonting som inte tar en utanför Islam, och att den sorts kärlek som tar en utanför Islam är den kärlek som sker pga ickemuslimens trosuppfattning eller val av religion.

إن قيل: هل يجوز أن يحب المسلم الكافر لغير دينه واعتقاده؟

نعم، يجوز له ذلك، وليس هذا من القسم الأول من الموالاة التي تُخرج من الملة، والدليل قوله تعالى

اليوم أحل لكم الطيبات وطعام الذين أوتوا الكتاب حل لكم وطعامكم حل لهم والمحصنات من المؤمنين والمحصنات من الذين أوتو الكتاب من قبلكم إذا آتيتموهن أجورهن محصنين غير مسافحين ولا متخذي أخدان ومن يكفر بالإيمان فقد حبط عمله وهو في الآخرة من الخاسرين ـ المائدة:5

ومحل الإستدلال هو قوله تعالى

والمحصنات من الذين أوتوا الكتاب

ووجه الإستدلال أن الله تعالى أباح للمسلمين التزوج بالكتابيات المحصنات، ومعلوم أن عشرة الرجل لزوجه لا تخلو من نوع الحب والمودة تقع بين الرجل والمرأة، فلما أباح الله تعالى نكاح الكتابيات، مع أنه لا يخلو مما ذُكر، دل على أن هذا ليس من الموالاة المُخرجة من الملة، ولذلك ضُبطت الموالاة المخرجة من الملة بأنها حب للدين والإعتقاد الذي عليه الكافر.

Källa: Al-Wala Wal-Bara, sid 12, av Sheikh Mohammed Bazmol

Vad gäller ren ondska, som inte innehåller någonting gott, så existerar inte detta i verkligheten.⁽¹⁾

Om någon då säger: “Djävulen och Kufr⁽²⁾ och Shirk⁽³⁾ är ren ondska, och dessa saker existerar visst – för vilken sorts gott kan existera i Djävulen mm?”

… så är svaret, att; det finns så mycket vishet och goda effekter med att Djävulen existerar att endast Allah kan precisera deras antal.

Allah har inte skapat honom utan syfte, och inte heller har Allah som syfte att skada sina tjänare, eller att förgöra dem. Begrunda; hur mycket vishet finns det inte i att Han har skapat Djävulen, för att inte tala om alla oövervinnerliga bevis, tydliga tecken, rika välsignelser som har Djävulen som faktor?

Trots att Djävulen är lika skadlig för religioner och tro som gift är skadligt för kroppen, så måste man komma ihåg att det finns goda effekter och mycket vishet i att Allah har skapat gift, och att det är mer gott i att gift finns, än att det inte skulle finnas alls.

För nämligen, så vad beträffar sådant som inget gott kommer ur – och inte heller ont – så finns inte heller detta i skapelsen; eftersom sådant skulle vara syfteslöst, och Allah är högt upphöjd över att skapa någonting utan syfte.

Och om denna sorts skapelse – sådant som är syfteslöst och varken för med sig gott eller ont - är overklig, så är det ännu mer giltigt att sådant som generellt är mer skadligt än nyttigt är overklig.

Den som begrundar tillståndet hos det onda som existerar, kommer att märka att trots en människas sjukdomar och åkommor, så kommer dennes goda stunder och hälsa vara större och mäktigare än smärtorna och prövningarna, brännsår, drunknande, förstörelse och förgörelse. Och även fast det blir mycket av dessa, så kommer det goda i de goda och friska stunderna att överväga allt detta.

Denna sorts skapelse kan benämnas som sådant som har mer gott än ont i sig. Och begrunda, att om inte skapelse med mer gott än ont skulle finnas, och för att både ont och gott finns i en sak, så skulle det betyda att mer ont än gott skulle finnas i det (vilket är omöjligt).

Ta eld som exempel; det finns extremt mycket välsignelser och nyttigheter med detta, och även vissa skadliga element. Men om vi skulle jämföra det goda och det onda, så skulle man inte ens se en procent av det skadliga i ljuset av allt det nyttiga. Sådant är det med andra saker såsom regn, vind, värme, kyla.

Generellt sett kan man säga att hela denna värld, denna Undre värld, är blandad – gott med ont – men att dess goda sidor är större än dess onda. Vad gäller den Övre världen⁽⁴⁾ så är den fri från att blandas med ont.

…

Vi säger som svar på alla dessa frågor, efter vi har sagt Subhanallah⁽⁵⁾, Al Hamdu Lillah⁽⁶⁾, La Ilaha Illallah⁽⁷⁾ och Allahu Akbar⁽⁸⁾, och i dessa föregående ord – för den som förstår dem – finns egentligen ett tillräckligt svar, att:

“Vår herre, Du har inte skapat detta på grund av någonting falskt – rädda oss därför från Eldens straff”⁽⁹⁾

“Vi har inte skapat himlen och jorden, och det som finns däremellan, lekandes”⁽¹⁰⁾

“Vi har inte skapat dem med annat än Sanning⁽¹¹⁾”⁽¹²⁾

“Vi har inte skapat himlen och jorden, och det som finns däremellan, på grund av någonting som är falskt – så tror de som förnekar sanningen – så må därför ett strängt straff, av eld, drabba dem som förnekar sanningen”⁽¹³⁾

“Trodde ni att Vi endast skapat er syfteslösa, och att ni inte skulle återföras till Oss? Högt över (dessa påståenden) är Allah upphöjd, den Sanne Konungen, ingen har rätt till dyrkan förutom denne, Herre över den ädla tronen”⁽¹⁴⁾

“Allah är den som har skapat 7 himlar, och jorden på samma sätt som dem – Hans beordring går ner i dem – detta för att ni ska veta att Allah har förmåga att göra allt, och att Allah har omringat allt i sin kunskap”⁽¹⁵⁾

“Allah har gjort Kaba, den heliga byggnaden, till en fristad för folket, och likaså den heliga månaden, och slaktoffrena och Al-Qala-id, allt detta för att ni ska veta att Allah vet allt i himlarna och allt på jorden, och att Allah har kunskap om allting”⁽¹⁶⁾

“Allahs verk, Han som gör allting på bästa sätt”⁽¹⁷⁾

“Den som har fulländat allting Han har skapat”⁽¹⁸⁾

“Du ser inte något fel i den Nåderikes skapelse”⁽¹⁹⁾

… nej verkligen inte – snarare är allting i högsta grad passande i relation till allt annat, så att det är som mest fullkomligt, och i högsta grad bringande sådant som är prisvärt. Faktum är att de goda effekter som medförs av att saker och ting ser ut som de gör, inte kan nås förutom om allting ser ut precis som Allah har skapat och bestämt att det ska se ut, allting med sin kunskap och vishet som Han ibland låter en del av förstås, av den Han väljer ut av sina tjänare.

Förutom allt detta så frågade änglarna Honom grunden till alla dessa frågor; och Han svarade “Jag känner till det ni inte känner till” ((Sura 2:30, egen översättning)).

De erkände Honom som att ha den mest fullkomliga kunskapen och visdomen, och att Han är på en Rak väg i alla Hans handlingar, och de sade “Subhanaka!⁽²⁰⁾ Vi har ingen kunskap – förutom det Du har lärt oss – sannerligen är du den Allvetande, den Allvise”⁽²¹⁾

Och när Han informerade dem om en viss del av den visdom som Han innehar, och som de frågade om, och att det var tydligt att de aldrig kunnat veta detta i förväg, så sade Allah: “Sade jag inte till er; att Jag känner till det okända i himlarna och jorden; Jag känner till det som ni visar öppet och det som ni brukade dölja”⁽²²⁾

فصل: وأما الأقسام الخمسة الباقية فلا يدخل منها في الوجود إلا ما كانت المصلحة والحكمة والخير في إيجاده أكثر من المفسدة والأقسام الأربعة لا تدخل في الوجود

أما الشر المحض الذي لا خير فيه فذاك ليس له حقيقة بل هو العدم المحض، فإن قيل فإبليس شر محض والكفر والشرك كذلك وقد دخلوا في الوجود فأي خير في إبليس وفي وجود الكفر، قيل في خلق إبليس من الحكم والمصالح والخيرات التي ترتبت على وجوده ما لا يعلمه إلا الله كما سننبه على بعضه فالله سبحانه لم يخلقه عبثا ولا قصد بخلقه إضرار عباده وهلاكهم فكم لله في خلقه من حكمة باهرة وحجة قاهرة وآية ظاهرة ونعمة سابغة وهو وإن كان للأديان والإيمان كالسموم للأبدان ففي إيجاد السموم من المصالح والحكم ما هو خير من تفويتها وأما الذي لا خير فيه ولا شر فلا يدخل أيضا في الوجود فإنه عبث فتعالى الله عنه وإذا امتنع وجود هذا القسم في الوجود فدخول ما الشر في إيجاده أغلب من الخير أولى بالامتناع ومن تأمل هذا الوجود علم أن الخير فيه غالب وأن الأمراض وإن كثرت فالصحة أكثر منها واللذات أكثر من الآلام والعافية أعظم من البلاء والغرق والحرق والهدم ونحوها وإن كثرت فالسلامة أكثر ولو لم يوجد هذا القسم الذي خيره غالب لأجل ما يعرض فيه من الشر لفات الخير الغالب وفوات الخير الغالب شر غالب ومثال ذلك النار فإن في وجودها منافع كثيرة وفيها مفاسد لكن إذا قابلنا بين مصالحها ومفاسدها لم تكن لمفاسدها نسبة إلى مصالحها وكذلك المطر والرياح والحر والبرد وبالجملة فعناصر هذا العالم السفلي خيرها ممتزج بشرها ولكن خيرها غالب وأما العالم العلوي فبريء من ذلك، فإن قيل فهلا خلق الخلاق الحكيم هذه خالية من الشر بحيث تكون خيرات محضة فإن قلتم اقتضت الحكمة خلق هذا العالم ممتزجا فيه اللذة بالألم والخير بالشر فقد كان يمكن خلقه على حالة لا يكون فيه شر كالعالم العلوي سلمنا أن وجود ما الخير فيه أغلب من الشر أولى من عدمه فأي خير ومصلحة في وجود رأس الشر كله ومنبعه وقدوة أهله فيه إبليس وأي خير في إبقائه إلى آخر الدهر وأي خير يغلب في نشأة يكون فيها تسعة وتسعون إلى النار وواحد في الجنة وأي خير غالب حصل بإخراج الأبوين من الجنة حتى جرى على الأولاد ما جرى ولو داما في الجنة لارتفع الشر بالكلية وإذا كان قد خلقهم لعبادته فكيف اقتضت حكمته أن صرف إليهم عنا ووفق لها الأقل من الناس وأي خير يغلب في خلق الكفر والفسوق والعصيان والظلم والبغي وأي خير في إيلام غير المكلفين كالأطفال والمجانين فإن قلتم فائدته التعويض أنقض عليكم بإيلام البهائم ثم وأي خير في خلق الدجال وتمكينه من الظهور والافتتان به وإذ قد اقتضت الحكمة ذلك فأي خير حصل في تمكينه من إظهار تلك الخوارق والعجائب وأي خير في السحر وما يترتب عليه من المفاسد والمضار وأي خير في إلباس الخلق شيعا وإذاقة بعضهم بأس بعض وأي خير في خلق السموم وذات السموم والحيوانات العادية المؤذية بطبعها وأي خير في خراب هذه البنية بعد خلقها في أحسن تقويم وردها إلى أرذل العمر بعد استقامتها وصلاحها وكذلك خراب هذا الدار ومحو أثرها فإن كان وجود ذلك خيرا غالبا فإبطاله إبطال للخير الغالب دع هذا كله فأي خير راجح أو مرجوح في النار وهي دار الشر الأعظم والبلاء الأكبر ولا خلاص لكم عن هذه الأسئلة إلا بسد باب الحكم والتعليل وإسناد الكون إلى محض المشيئة أو القول بالإيجاب الذاتي وأن الرب لا يفعل باختياره ومشيئته وهذه الأسئلة إنما ترد على من يقول بالفاعل المختار فلهذا لجأ القائلون إلى إنكار التعليل جملة فاختاروا أحد المذهبين وتحيزوا إلى إحدى الفئتين وإلا فكيف تجمعون بين القول بالحكمة والتعليل وبين هذه الأمور فالجواب بعد أن نقول سبحان الله والحمد لله ولا إله إلا الله والله أكبر بل في تحقيق هذه الكلمات الجواب الشافي: {رَبَّنَا مَا خَلَقْتَ هَذَا بَاطِلاً سُبْحَانَكَ فَقِنَا عَذَابَ النَّارِ}: {وَمَا خَلَقْنَا السَّمَاءَ وَالْأَرْضَ وَمَا بَيْنَهُمَا لاعِبِينَ} {مَا خَلَقْنَاهُمَا إِلاّ بِالْحَقِّ}: {وَمَا خَلَقْنَا السَّمَاءَ وَالأَرْضَ وَمَا بَيْنَهُمَا بَاطِلاً ذَلِكَ ظَنُّ الَّذِينَ كَفَرُوا فَوَيْلٌ لِلَّذِينَ كَفَرُوا مِنَ النَّارِ}: {أَفَحَسِبْتُمْ أَنَّمَا خَلَقْنَاكُمْ عَبَثاً وَأَنَّكُمْ إِلَيْنَا لا تُرْجَعُونَ فَتَعَالَى الله الْمَلِكُ الْحَقُّ لا إِلَهَ إِلاّ هُوَ رَبُّ الْعَرْشِ الْكَرِيمِ}: {الله الَّذِي خَلَقَ سَبْعَ سَمَاوَاتٍ وَمِنَ الأَرْضِ مِثْلَهُنَّ يَتَنَزَّلُ الأَمْرُ بَيْنَهُنَّ لِتَعْلَمُوا أَنَّ الله عَلَى كُلِّ شَيْءٍ قَدِيرٌ وَأَنَّ الله قَدْ أَحَاَطَ بِكُلِّ شَيْءٍ عِلْماً}: {جَعَلَ الله الْكَعْبَةَ الْبَيْتَ الْحَرَامَ قِيَاماً لِلنَّاسِ وَالشَّهْرَ الْحَرَامَ وَالْهَدْيَ وَالْقَلائِدَ ذَلِكَ لِتَعْلَمُوا أَنَّ الله يَعْلَمُ مَا فِي السَّمَاوَاتِ وَمَا فِي الأَرْضِ وَأَنَّ الله بِكُلِّ شَيْءٍ عَلِيمٌ}: {صُنْعَ الله الَّذِي أَتْقَنَ كُلَّ شَيْءٍ}: {وأحسن كل الَّذِي أَحْسَنَ كُلَّ شَيْءٍ خَلَقَهُ}: {مَا تَرَى فِي خَلْقِ الرَّحْمَنِ مِنْ تَفَاوُتٍ} بل هو في غاية التناسب واقع على أكمل الوجوه وأقربها إلى حصول الغايات المحمودة والحكم المطلوبة فلم يكن تحصل تلك الحكم والغايات التي انفرد الله سبحانه بعلمها على التفصيل وأطلع من شاء من عباده على أيسر اليسير منها إلا بهذه الأسباب والبدايات وقد سأله الملائكة المقربون عن جنس هذه الأسئلة وأصلها فقال: {إِنِّي أَعْلَمُ مَا لا تَعْلَمُونَ} وأقروا له بكمال العلم والحكمة وأنه في جميع أفعاله على صراط مستقيم وقالوا سبحانك لا علم لنا إلا ما علمتنا إنك أنت العليم الحكيم ولما ظهر لهم ببعض حكمته فيما سألوا عنه وأنهم لم يكونوا يعلمون قال: {قَالَ أَلَمْ أَقُلْ لَكُمْ إِنِّي أَعْلَمُ غَيْبَ السَّمَاوَاتِ وَالأَرْضِ وَأَعْلَمُ مَا تُبْدُونَ وَمَا كُنْتُمْ تَكْتُمُونَ}.

Källa: Shifa-Ul-Alil, Kapitel 21 (text från Wikisource)

1. Detta för att något sådant skulle vara syfteslöst, och Allah gör ingenting utan syfte, vilket framgår i artikeln.
2. otro
3. månggudadyrkan
4. Jag tror han menar de övre himlarna, men det kan även betyda Paradiset – Allah vet bäst.
5. Allah är fri från alla fel och brister
6. All beröm och – förstås – fullkomlighet tillkommer Allah
7. Ingen har rätt att dyrkas förutom Allah, och det är därför vi är skapade
8. Allah är större (än allting, och är således ingen att jämföra med skapelsen).
9. Sura 3:191, egen översättning
10. Sura 44:38, egen översättning
11. As-Sadi säger: “… Sanning” dvs inte utan syfte, utan för att tjänarna skall känna till deras Herres makt och storhet, och för att de ska kunna använda dessa (himlarna och jorden) som bevis för detta, och för att de skall veta att den som har skapat dem i deras ben och skelett, även är kapabel att återge dem deras form efter att de en gång dött, detta för att kompensera dem för deras handlingar (på gott och ont).
12. Sura 44:38, egen översättning
13. Sura 38:27, egen översättning
14. Sura 23:115-116, egen översättning
15. Sura 65:12, egen översättning
16. Sura 5:97, egen översättning
17. Sura 27:88, egen översättning
18. Sura 32:7, egen översättning
19. Sura 67:3, egen översättning
20. “Du är sannerligen fri från alla fel och brister”
21. Sura 2:32, egen översättning
22. Sura 2:33, egen översättning

“Säg”⁽¹⁾ dvs “säg följande med full kunskap, [säg det] då du är övertygad om att det är sanning, och då du har förståelse om betydelsen [i det du skall säga]”⁽²⁾

“Han är Gud – En”⁽³⁾ dvs att Han är unik i sin Enhet, Han är således Den Ende, den som är ensam om den totala fullkomligheten, den som innehar de skönaste namnen, de fullkomliga och mest högvärdiga egenskaperna, Hans handlingar är heliga – Han saknar like och jämlike.

“Allah är As-Samad.”⁽⁴⁾ dvs “Den som söks⁽⁵⁾ vid alla sorters behov”. Den övre världens invånare, såväl som den undre⁽⁶⁾, är i behov av Honom på största sätt och utsträckning.

De ber Honom gällande deras behov, de har honom som mål när de sätter sig för sina aktiviteter; och detta för att Han är fullkomlig i sina egenskaper.

Den Vetande⁽⁷⁾, som är fullkomlig i sitt vetande, Den Tålmodige⁽⁸⁾, som är fullkomlig i sin tålmodighet, Den Barmhärtige⁽⁹⁾, som är fullkomlig i sin barmhärtighet, den vars barmhärtighet som når allt. Sådana är även Hans övriga egenskaper.

Och en del av att Han är fullkomlig är att “Han har inte avlat och inte blivit avlad”⁽¹⁰⁾, då Han är fullständig i sitt Oberoende⁽¹¹⁾

“och ingen finns som kan liknas vid Honom”⁽¹²⁾ varken gällande Hans namn eller Hans egenskaper eller Hans handlingar, högt upphöjd är Han.

Och i förståelse av allt detta så innefattar denna Sura alltså “Tawhid Al-Asma Was-Sifat”⁽¹³⁾.

تفسير سورة الإخلاص
[وهي] مكية

بِسْمِ اللَّهِ الرَّحْمَنِ الرَّحِيمِ قُلْ هُوَ اللَّهُ أَحَدٌ (1) اللَّهُ الصَّمَدُ (2) لَمْ يَلِدْ وَلَمْ يُولَدْ (3) وَلَمْ يَكُنْ لَهُ كُفُوًا أَحَدٌ (4) .

أي ( قُلْ) قولا جازمًا به، معتقدًا له، عارفًا بمعناه، ( هُوَ اللَّهُ أَحَدٌ) أي: قد انحصرت فيه الأحدية، فهو الأحد المنفرد بالكمال، الذي له الأسماء الحسنى، والصفات الكاملة العليا، والأفعال المقدسة، الذي لا نظير له ولا مثيل.

( اللَّهُ الصَّمَدُ) أي: المقصود في جميع الحوائج. فأهل العالم العلوي والسفلي مفتقرون إليه غاية الافتقار، يسألونه حوائجهم، ويرغبون إليه في مهماتهم، لأنه الكامل في أوصافه، العليم الذي قد كمل في علمه، الحليم الذي قد كمل في حلمه، الرحيم الذي [كمل في رحمته الذي] وسعت رحمته كل شيء، وهكذا سائر أوصافه، ومن كماله أنه ( لَمْ يَلِدْ وَلَمْ يُولَدْ) لكمال غناه ( وَلَمْ يَكُنْ لَهُ كُفُوًا أَحَدٌ) لا في أسمائه ولا في أوصافه، ولا في أفعاله، تبارك وتعالى.

فهذه السورة مشتملة على توحيد الأسماء والصفات.

Källa för den arabiska texten: Qurancomplex.com

1. Sura 112:1, Bernströms övers
2. Detta betyder att man inte bara ska säga det med läpparna, utan verkligen ha förståelse gällande dess innebörd och att det är sanning
3. Sura 112:1, Bernströms övers
4. Sura 112:1, egen översättning
5. Eller: “… bör sökas …”
6. Detta betyder med största sannolikhet himlen och jorden. Allah vet bäst
7. Al-Alim العليم
8. Al-Halim الحليم
9. Ar-Rahim الرحيم
10. Sura 112:3, Bernströms övers
11. Ghina غنا, roten till Allahs namn Al-Ghani “Den Oberoende”.
12. Sura 112:4, Bernströms övers
13. Den tredje kategorin av Tawhid, att särskilja Gud i Hans namn och egenskaper.

Fråga: Vissa av de lärda har sagt: Det hör till god förståelse gällande meningskiljaktigheter i regel frågor i Islam att: Om man reser till en plats där folket följer en lagskola som motsäger din åsikt i en viss fråga, så skall man avstå från sin åsikt för att inte förvirra de vanliga människorna. Är detta uttalande korrekt? Må Allah belöna er.

Svar: Ibn Teimia ansåg att man bör avstå från vissa Sunna-handlingar sålänge folket inte är redo att acceptera från dig, och att detta beteende gynnar Dawan⁽¹⁾, och må Allah vara barmhärtig mot denne lärde.

Till exempel så avstod Profeten صلى الله عليه وسلم från att riva ner Kaban, för att denna handling (att avstå från det) var mer gott och genom detta undvek de viss skada och ondska. Så fastän det var någonting som var bra, dvs att riva ner den, så avstod han från detta då det skulle ha viss negativ effekt.

Allahs Sändebud صلى الله عليه وسلم sade angående detta till Aisha رضي الله عنها: “Aisha, om inte ditt folk skulle vara nyfrånkomna från Shirk (avgudadyrkan) så skulle jag ha rivit Kaban och jämnat den med marken, och byggt upp den med två dörrar, en mot öster och en mot väster, och jag skulle gjort den 6 armslängder⁽²⁾ större, för Quraish har fallit tillkorta i att bygga den”⁽³⁾

Man bör förstå detta som att en Sunna-handling bör avstås från att göras, till och med om den är obligatorisk (wâdjib), om det har en skadlig effekt.

På samma sätt är det gällande att påbjuda det goda.

Att påbjuda gott är obligatoriskt, och en av Islams grunder⁽⁴⁾, men om du beordrar någon att sluta göra en viss förbjuden handling och att detta leder till något ännu värre, så får man inte kritisera handlingen. Detta för att förbjudandet skulle leda till någonting värre än själva handlingen.

Beviset är att Dawa⁽⁵⁾ behöver vishet och kunskap: “Kalla till din Herres väg med vishet och fina uppmaningar, och diskutera med dem på bästa sätt”⁽⁶⁾

Även för denna anledning så har Allah sänt ned lagstiftningen i nivåer - Han förbjöd inte sprit förutom i slutet av Islams uppenbarande, och även själva förbudet nedsändes i olika nivåer. Och inte heller Riba (ränta) förbjöds förrän i slutet av Islams uppenbarande.

Därför säger Sheikh ul-Islam (dvs Ibn Teimia): “Den som kallar till Islam och som reser till ett korrupt land (islamiskt sett), och som inte hindras från att visa Islam bit för bit, bör göra så (kalla till Islam nivåvis) – inte kommer man bara och häller hela Islam på ett vilselett folk, på en enda gång”

Du går inte till ett folk som är Rafida (extrema Shia), eller extrema Sufister som dyrkar gravar, och tvingar dem att följa handlingar som visserligen är Sunna men medan folket är dränkta i Shirk (avgudadyrkan) och villfarelse!

Man bör börja sitt kall till Islam med Tawhid (den “Islamiska monoteismen”) och sedan de saker som är obligatoriska (wadjib), och saker som de skiljer sig från gällande Sunna handlingar bör man börja med efter allt detta.

السؤال: بعض أهل العلم قال : إن من فقه الخلاف أنه إذا نزل المرء على أهل بلد وهو مخالف لمذهبهم في مسألة من المسائل التي يسوغ فيها الخلاف أن ينزل على رأيهم منعا للتلبيس على العامة، فما مدى صحة هذا القول وجزاكم الله خيرا ؟

الـجــواب:

يرى ابن تيمية رحمه الله أنّ من مصلحة الدعوة أنك تتنازل عن سنة ولا تتشدد فيها حتى تتجاوز مرحلة يمكن أن يقبلوا منك تطبيق هذه السنة – رحمه الله – .
وقد يضرب مثلا لهذا : أن الرسول عليه الصلاة والسلام ترك هدم الكعبة لأجل المصلحة ودرء المفسدة عليه الصلاة والسلام؛ هذا أمر مطلوب ومع ذلك لدفع المفاسد التي تترتب على هدمها وبنائها؛ يعني الرسول عليه الصلاة والسلام قال لعائشة : ( يا عَائِشَةُ لَوْلَا أَنَّ قَوْمَكِ حَدِيثُو عَهْدٍ بِشِرْكٍ لَهَدَمْتُ الْكَعْبَةَ فَأَلْزَقْتُهَا بِالْأَرْضِ وَجَعَلْتُ لها بَابَيْنِ بَابًا شَرْقِيًّا وَبَابًا غَرْبِيًّا وَزِدْتُ فيها سِتَّةَ أَذْرُعٍ من الْحِجْرِ فإن قُرَيْشًا اقْتَصَـرَتْهَا حَيْثُ بَنَتْ الْكَعْبَةَ ).

ففقه الحديث أننا إذا رأينا عملا من السنن يترتب عليه مفسدة حتى لو كان واجبا؛ كالأمر بالمعروف؛ الأمر بالمعروف واجب وأصل من أصول الإسلام؛ إذا كان نهيك عن هذا المنكر يؤدي إلى مفسدة أعظم فلا يجوز لك أن تنكر لأنه يؤدي إلى مفسدة أعظم .
الشاهد : أن الدعوة تحتاج إلى حكمة وتحتاج إلى علم : ( ادْعُ إِلِى سَبِيلِ رَبِّكَ بِالْحِكْمَةِ وَالْمَوْعِظَةِ الْحَسَنَةِ وَجَادِلْهُم بِالَّتِي هِيَ أَحْسَنُ ) ولهذا الله سبحانه وتعالى تدرج بالأمة في التشريع؛ ما حرم الخمر إلا في الأخير وتدرج في تحريمه، وما حرم الربا إلا في الأخير، فيقول شيخ الإسلام ابن تيمية : الداعية إلى الله في بلد فاسد لا مانع أن يتدرج؛ يتدرج في الدعوة، لا يأتي بالإسلام كله يصبّه على شعب منحرف .
لا تأتي إلى شعب رافضي، شعب صوفي غال في القبورية، وتطالبهم بالسنن وهم واقعون في الضلالات والشركيات ! ابدأ بالدعوة إلى التوحيد وإقامة الواجبات، وإذا عندهم مخالفات في السنن؛ بعدما تقطع هذه المراحل ادخل في تعليمهم السنن .

…………………

أخرجه مسلم برقم: ( 1333)

Källa: Sheikh Rabés hemsida

1. Kallet till Islam
2. Uttrycket “minal-hidjr” är oklart.
3. Sahih muslim, hadith nr 1333
4. Sheikhen menar att denna sak är obligatorisk, men att man ändå avstår från den i dessa fall
5. Att kalla till Islam
6. Sura Nahl: 125

Sheikh Ibn Baz har gett Fatwan.

En muslim får inte skaffa sig vänner utav Jinnerna. Detta därför att man inte kan vara säker gällande dem, och man vet inte deras fulla situation. Den man dock ändå lärt känna utav dem, och som riktar en till gott, ska man be för, så att denne ska få lycka och framgång och vägledning, och all beröm tillhör Allah.

Att skaffa sig Jinner som vänner, däremot, ska man inte göra. Man känner dem nämligen inte på ett sätt som är passande – det kan lika gärna vara en hycklare som låtsas vara muslim framför dig.

Den som påstår sig vara muslim utav Jinnerna skall man dock be för, att det skall gå bra för denne, och att denne skall kunna stå fast på sanningen, och man ska rådge denne och beordra denne att göra gott, och förbjuda denne från att göra ont, och all beröm hör till Allah.

Man tar dem inte som vän, dvs att man börjar lita på dem, nej, det enda man gör är att be för dem att få vägledning och framgång, och man tackar denne om denne gör något gott för en, eller om den visar en någonting gott, eller om denne beordrar en att göra gott eller förbjuder en att göra ont. Då säger man till den: Djazakallahu Kheir (Må Gud belöna dig) eller liknande.

Om den väcker dig till bönen eller säger till dig att be, så säger man “Djazakallahu kheir”, om den säger åt dig att läsa mer Koran så säger du “Djazakallahu kheir”, eller om den beordrar dig med gott eller förbjuder dig att göra ont, så säger du “Djazakallahu kheir”. Gällande att man kan se Jinner, så är det väldigt sällsynt att någon ser en Jinn, såsom Allah säger i Koranen: “Han ser er, han och hans sort, från ställen där ni inte ser dem” (Araf: 27)

Det som är allra vanligast är att vi inte kan se dem, men det kan hända att de tar form och att man ser dem i tex ormskepnad, hundskepnad, kattskepnad etc, eller att man ser dem vara inuti föremål såsom det rapporterats sedan lång tid.

ällande att ha sett dem i deras ursprungliga form, så är det osäkert att säga, för vi känner inte till hur de egentligen sett ut. De har dock främmande form och många olika färger, men de tar form av saker som vi känner till utav ormar, hundar och katter, och annat som folk har berättat och känner till.

ليس للمسلم أن يصادق الجن؛ لأنه لا يأمنهم ولا يعرف أحوالهم وليس له أن يصادقهم ولكن من عرف منهم بالخير، وأرشده إلى الخير يدعو له بالتوفيق والسداد والهداية، والحمد لله، أما أنه يصادقهم، فلا يصادقهم؛ لأنه لا يعرفهم كما ينبغي، وقد يكون منافقاً لا يعرف حاله يتظاهر بالإسلام، ولكن من أظهر له الإسلام دعا له بالخير، ومن ادعى له بأنه مسلم دعا له بالتوفيق والثبات على الحق، وينصحه، ويأمره بالمعروف، وينهاه عن المنكر، والحمد لله، ولا يصادقه بأن يتخذه صديقاً، ويأمنه في كل شيء، لا، إنما يدعو له بالتوفيق، يدعو له بالهداية، ويشكره إذا أحسن إليه، إذا أرشده إلى الخير، أو دله على خير، أو أمره بمعروف، أو نهاه عن منكر يقول له: جزاك الله خير، وما أشبه ذلك، أمره بالصلاة، أيقظه للصلاة، قال: جزاك الله خير، جعله يجتهد في قراءة القرآن يقال له: جزاك الله خير، أمره بمعروف ونهاه عن منكر، يقول: جزاك الله خير، وأما كونه يراهم فالغالب أنه لا يراهم مثل ما قال الله جل وعلا: إِنَّهُ يَرَاكُمْ هُوَ وَقَبِيلُهُ مِنْ حَيْثُ لاَ تَرَوْنَهُمْ (27) سورة الأعراف. فالغالب أننا لا نراهم وقد يتشكلون ويراهم الإنسان في أشكال حيات، أو كلاب، أو سنور، أو حية، أو ما أشبه ذلك قد يراهم في أشياء كما وقع قديماً وحديثا، وأما أنه يراه على صورته التي خلق عليها، فقد لا يجزم بذلك وقد لا يعرف ذلك؛ لأنهم أشكال لا نعرفها، أشكالها وألوانهم كثيرة لكن قد يتصورون في صورٍ معروفة من الحيات، والكلاب، أو السنور، أو غير ذلك كما هو واقع، عرفه الناس، ونقله الناس. فتاوئ نور على الدرب سماحة الشيخ عبدالعزيز ابن باز (رحمه الله)

Källa: Från radioprogrammet Noron Alad-Darb, på Sheikhens hemsida

“Beordrar ni folket med rättfärdighet (Sadi: Dvs tro, och goda ting) och samtidigt glömmer er själva (Sadi: Dvs ni beordrar andra, men inte er själva) då ni läser ur boken? Varför använder ni inte ert förstånd?” (Sura Al-Baqara: 44)

Förstånd, på arabiska, heter Aql som språkligt betyder någonting som håller fast, detta kallas det för att det bringar dig sådant som är gynnsamt och gott, och håller dig borta från sådant som skadar.

I detta sammanhang betyder det att ens förstånd får en att bli den första att praktisera det man själv beordrar andra att göra, och det får en att bli den första att avstå från sådant man själv varnar ifrån⁽¹⁾.

Den som då beordrar någon med gott och själv inte gör det, eller den som förbjuder någon något ont men själv inte avstår från det, visar tecken på att denne saknar förstånd - särskilt om han vet allt detta, så har alla bevis satts upp av honom (själv).

Denna vers nedsändes gällande Judarna, Israels söner, men är generell och gäller alla. Detta därför att Allah sade: “Troende! Varför säger ni sådant som ni inte gör? Det är väldigt förhatligt hos Allah att ni säger sådant som ni inte gör” (Sura As-Saff: 2-3)

Denna vers menar dock inte att man ska lämna att beordra andra med gott, eller att förbjuda ont, bara för att man själv inte praktiserar det - det är dock ett sätt att tala ont om den som lämnar en av de två obligatoriska sakerna.

Det är välkänt att människan har två obligatoriska saker: Att beordra sig själv, och att beordra andra. Att lämna den ena (på grund av egen brist eller svaghet) betyder inte att man automatiskt får lämna den andra.

Det som är fullkomligast är att uppfylla båda – och att vara bristfällig är att lämna båda. Och att lämna den ena då man utför den andra är inte likställt med att inte utföra någon utav dem. Dock är själar inställda på att inte följa den vars handlingar motsätter sina uttalanden, så det är bättre att beordra sig själv samtidigt som man inte beordrar andra, än att beordra andra men inte sig själv.

Detta för att man har lättare att ta efter andra som gör gott, även om de inte säger till dig, än en person som säger till dig utan att själv göra det.

( أَتَأْمُرُونَ النَّاسَ بِالْبِرِّ ) أي: بالإيمان والخير وَتَنْسَوْنَ أَنْفُسَكُمْ أي: تتركونها عن أمرها بذلك، والحال: وَأَنْتُمْ تَتْلُونَ الْكِتَابَ أَفَلا تَعْقِلُونَ وأسمى العقل عقلا لأنه يعقل به ما ينفعه من الخير, وينعقل به عما يضره، وذلك أن العقل يحث صاحبه أن يكون أول فاعل لما يأمر به, وأول تارك لما ينهى عنه، فمن أمر غيره بالخير ولم يفعله, أو نهاه عن الشر فلم يتركه, دل على عدم عقله وجهله, خصوصا إذا كان عالما بذلك, قد قامت عليه الحجة.

وهذه الآية, وإن كانت نزلت في سبب بني إسرائيل, فهي عامة لكل أحد لقوله تعالى: يَا أَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا لِمَ تَقُولُونَ مَا لا تَفْعَلُونَ * كَبُرَ مَقْتًا عِنْدَ اللَّهِ أَنْ تَقُولُوا مَا لا تَفْعَلُونَ وليس في الآية أن الإنسان إذا لم يقم بما أمر به أنه يترك الأمر بالمعروف, والنهي عن المنكر, لأنها دلت على التوبيخ بالنسبة إلى الواجبين، وإلا فمن المعلوم أن على الإنسان واجبين: أمر غيره ونهيه, وأمر نفسه ونهيها، فترك أحدهما, لا يكون رخصة في ترك الآخر، فإن الكمال أن يقوم الإنسان بالواجبين, والنقص الكامل أن يتركهما، وأما قيامه بأحدهما دون الآخر, فليس في رتبة الأول, وهو دون الأخير، وأيضا فإن النفوس مجبولة على عدم الانقياد لمن يخالف قوله فعله، فاقتداؤهم بالأفعال أبلغ من اقتدائهم بالأقوال المجردة.

Källa: Tafsir As-Sadi (Sura Al-Baqara: 44)

1. därav ordvalet “förstånd” i versen – använder ni inte ert förstånd, som bör få er att själva praktisera det ni beordrar? Övers. anm.

(Gällande bönen…)

Dessa är muslimska uppföranderegler som man bör sätta i handling och begränsa sig till – att beordra barnen att börja be när de är sju.

Och att beordra barnen är inte bara att säga “be” till dem -Profetens صلى الله عليه وسلم beordring inkluderar även att vi ska lära dem hur man ber.

Du kan inte ta din son och säga till honom, gå och be i mosken, utan att han vet hur man renar sig (genom tex wudo) samt utan att veta hur man ber. Detta uppfyller inte beordringen att de ska be.

Du uppfyller endast beordringen genom att lära dem hur man renar sig, hur man ber och sedan säger man till dem att gå och be.

Dock så är många människor extremt lata i denna fråga, då de tar med sina småbarn till mosken, då de dessutom är orena (de har inte wudo) samt att de inte har någon aning om hur man utför bönen, dessa barn ställer de sida vid sida om de bedjande.

Denna rad ska anses vara bruten (att den har luckor) då ett barn som inte ber står mitt i den.

Den ansvarige får därmed stå till svars för det som nämns i följande rapportering från Profeten صلى الله عليه وسلم: “Den som får en avbruten rad att gå ihop, kommer Allah att göra mer komplett, och den som bryter av en rad kommer Allah att bryta av.”

Vad är det med folk, som tar ett barn som inte har en aning om hur man utför bönen, ett sådant barn ställer man på första raden bakom Imamen! Och folk är bara tysta för att det ser gulligt ut, fastän barnet kanske till och med har orenheter på kroppen!

Det som är obligatoriskt är alltså att man lär barnet då man är hemma hur man renar sig och hur man ber, sen lär man barnet var och hur man ska stå då man ber. Och när barnet kommit så långt så ska han inte stå på första raden utan där barnen brukar be, tex om det är två rader så ber de i den andra raden, bakom männen. Det är såhär vi har blivit lärda av Profeten صلى الله عليه وسلم och det är såhär vi bör handla.

( الثالث التميز وضده الصغر، الصغير الذي دون السبع لايعقل لذلك أُمرنا أن نأمر أطفالنا بالصلاة بسبع لأنهم قبل ذلك لايعقلون، وحده سبع سنين ثم يأمر بالصلاة لقوله صلى الله عليه وسلم: (مروا أبنائكم بالصلاة لسبع وأضربوهم عليها لعشرٍ وفرقوا بينهم في المضاجع) هذه أداب إسلامية ينبغي التقيد بها، أمر الأطفال بالصلاة لسبع وليس معنى أمرهم أن تقول له صلي بس، يلزم من أمر رسول الله عليه الصلاة والسلام ايانا أن نأمر أطفالنا بالصلاة أن نعلمهم الصلاة، وإلا كونك تقول لطفل الذي يلعب عند الباب: إذهب إلى المسجد صل وأنت لاعلمته الطهارة ولاعلمته كيف يصلي، لاتخرج من العهده وإنما تخرج من العهده إذا علمته الطهارة وعلمته الصلاة ثم قلت له صلي؛ هنا إمتثلت وأما تساهل كثير من الناس الذي يحمل معه طفله إلى المسجد ابن سبع أو دون سبع على غير طهارة وبدون معرفة للصلاة فيوقف في الصف؛ فيُعتبر الصف مقطوعًا لوقوف هذا الطفل في الصف لأنه غير مصلٍ ينطبق على هذا الشخص قوله عليه الصلاة والسلام: ( من وصل الصف وصله الله ومن قطع الصف قطعه الله) تحمل طفلاً لايعقل الصلاة فتوقف في الصف الأول خلف الإمام معك، والناس تسكت مجاملةً وهو ليس في الصلاة، ربما ليس على طهارة حتى في بدنه لأنك أخذته من أمام البيت قبل أن تعلمه الطهارة والصلاة، هذا تصرف خطأ، فالواجب أن تعلمه في البيت كيف يتطهر وكيف يصلي ثم تعلمه أين يقف، لايقف في الصف الأول وإنما يقف حيث تقف الأطفال، إن كان المأمومون يتكونون ويتألفون من صفين لهم الصف الثاني أي آخر الصفوف بعد صفوف الرجال، هكذا أدبنا رسول الله صلى الله عليه وسلم فيجب أن نلتزم بهذه الأداب، فإذا بلغ الطفل عشر سنين وحصل منه نوع من عدم الإمتثال والتمرد يضرب ضرب تأديبٍ وتخويف حتى يصلي مع المحافظة عليه وفي هذا السن يفَّرق بينهم في المضاجع كل طفل ينام منفردا، هكذا أدب الإسلام) أ.هـ.

Källa: Ljudfil

Fråga: I en viss bok så säger författaren att Islam har avslutat fenomenet att kvinnan måste passa upp på sin man och hålla hand om deras hus, deras barn och allmänt att kvinnan inte behöver leva under sin man, vilket de tre lagskolorna Hanafi, Shafi och Hanbali säger. Detta är nu författarens åsikt, så hur överensstämmer dessa uttalanden med Islam?

Svar: Före jag svarar så vill jag ha sagt att ingen författare, hur hög hans kunskap än må vara, ska säga tex “min Fatwa är det som Islam säger”, utan man ska säga sin Fatwa utan att säga att “det är det som är Islam” rent generellt.

Detta därför att den ende människan som får tala i Islams namn är Islams profet, och ingen annan.

Gällande människor som besitter kunskap i religionen, så får de tala genom att de förklarar att det är deras åsikter baserat på bevis från Koran och Sunna, vilket man absolut kan ha fel i att döma gällande.

Gällande svaret på själva frågan “är frun obligerad att tjäna sin man” så har folket av kunskap skiljt sig i sina åsikter gällande denna sak.

Vissa säger att hon inte behöver passa upp på sin man i någonting över huvudtaget, inte att göra frukost, lunch, middag, tvätta kläder, passa barnen etc etc.

Och de andra säger att hon måste göra sådant som hennes kultur befaller henne att göra. Så om kulturen befaller att hon bör passa upp på sin man i något särskilt, oavsett om det är att laga mat, fixa dryck, kläder etc, så bör hon göra det för att undvika att få dåligt rykte som en som motsätter sig det som är självklart i det samhället.

Och det är den senare åsikten som är den korrekta, att frun bör leva med sin man på det sätt som ens lokala kultur uppmanar till, med hänsyn till vilket land man är i, vilken tid man lever i etc, detta pga versen i Koranen “Och lev med dem i Al-Marof((Man skulle kunna säga “i gott”, men det är mer exakt “det som är känt för att vara gott”, detta pga ordets lingvistiska rot, vilket är det som Sheikhen syftar på.))” (Sura An-Nisa: 19)

Och precis som han måste leva med henne i gott, så måste hon leva med honom i gott, det vill säga på ett sätt som är känt för att vara gott med hänsyn till när, var och i vilket samhälle de lever i.

Detta såsom Allah säger i versen: “Och de har rätt till något likvärdigt av det som de är skyldiga till, detta på ett sätt som är gott((Samma ord som förra versen, dvs “det som är känt för att vara gott”.))” (Sura Al-Baqara: 228)

Kvinnans skyldigheter bestäms alltså av vilket samhälle och omgivning man lever i, vilket också gäller för hennes rättigheter.

Alltså säger jag till vissa att ja, hon måste hjälpa sin man genom att laga maten, tvätta kläderna, sköta disken, vakta barnen, hjälpa dem med allehanda saker, och till vissa andra säger man att nej, hon måste inte laga maten, tvätta några kläder etc, allt beroende på vilket samhälle de lever i och vilka värderingar de är vana vid.

Om man begrundar verserna i Koranen samt rapporteringarna i Sunnan så finner man detta vara tydligt.

Och gällande vissa åsikter från lagskolor så måste man förstå att de är grundade i vissa ställen med viss kultur. De lärda dömer till viss del i enlighet med vad deras kultur säger, vilket man finner väldigt ofta om man bara begrundar deras uttalanden, då de säger “det är si”, eller “man måste göra så”, och om du alltså begrundar det så finner du att det är grundat på den tid och plats de befann sig i.

مكتبة الفتاوى : فتاوى نور على الدرب (نصية) : النكاح
السؤال: مازن التركي من الرياض بعث يقول في سؤاله جاء في كتاب المرأة وحقوقها في الإسلام أن الإسلام جعل من حق الزوجة أن تمتنع عن خدمة زوجها وخدمة بيت الزوجية بما فيها خدمة الأولاد وبتعبير آخر إن الإسلام لا يوجب على ذمة الزوجة هذه الأنواع من الخدمة كما في النصوص الفقهية للمذاهب الثلاثة الحنفي والشافعي والحنبلي وهذا هو رأي هذا المؤلف وقوله في كتابه فما مدى صحة هذا القول من وجهة النظر الإسلامية؟
الجواب

الشيخ: قبل الجواب على هذا السؤال أحب أن لا ينسب الكتاب المؤلف الذي ألفه رجل من الناس أياً كان مستواه العلمي والديني ولا أحب أن تنسب فتوى صدرت من عالم إلى أن ذلك هو الإسلام إذ من الممكن جداً أن يكون هذا الرأي الذي زعم أنه هو الإسلام أو هذا الحكم الذي زعم أنه هو حكم الله ورسوله ليس موافقاً لحكم الله ورسوله وليس من الإسلام أي من الأحكام الإسلامية وإنما يقال الأحكام الفقهية وما أشبه ذلك بدون أن ينسب إلي الإسلام عموماً لأن الذي يتكلم باسم الإسلام هو رسول الإسلام صلى الله عليه وسلم أما أهل العلم فكل يعبر عما يراه في مدلولات الكتاب والسنة وجائز أن يكون ما يراه خطأ ثم نأتي بعد ذلك إلي الجواب عن السؤال وهو هل يلزم المرأة أن تخدم زوجها أو لا هذه المسألة اختلف فيها أهل العلم فمنهم من يرى أنه لا يلزمها أن تخدم زوجها لا في قليل ولا في كثير حتى في طبخ الغداء والعشاء ونحوه لا يلزمها أن تقوم به ومنهم من يرى أنه يلزمها أن تقوم بما دل عليه العرف في ذلك فما دل عليه العرف من الخدمة سواء كان ذلك في مأكل أو مشرب أو ملبس أو غير ذلك مما جرى به العرف بأن النساء يلتزمن به حتى تعد من امتنعت من ذلك مخالفة للمعروف وجافية جافة فإنه يلزمها أن تقوم به وهذا القول هو الراجح أن المرأة يجب عليها أن تعاشر زوجها بما دل عليه العرف وبما كان متعارفاً بين الناس بحسب الأحوال وبحسب الأزمان وبحسب الأمكنة لقوله تعالى (وعاشروهن بالمعروف) فكما أن على الزوج أن يعاشرها بالمعروف وهذا يختلف باختلاف الأزمان وباختلاف الأماكن وباختلاف الأحوال وباختلاف القبائل والعادات فعليها هي أيضاً أن تعاشره كذلك لأن الله يقول (ولهن مثل الذي عليهن بالمعروف) فعليهن مثل ما عليهن بالمعروف ولهن ما لهن بالمعروف وبناءً على ذلك فإننا قد نقول في وقت من الأوقات إنه يلزمها أن تخدم زوجها في الطبخ وغسيل الأواني وغسيل ثيابه وثيابها وثياب أولادها وحضانة ولدها والقيام بمصالحه وقد نقول في وقت آخر إنه لا يلزمها أن تطبخ ولا يلزمها أن تغسل ثيابها ولا ثياب زوجها ولا ثياب أولادها حسب ما يجري به العرف المتبع المعتاد وهذا إذا تأملته وجدته ما يدل عليه القران والسنة وأما الآراء الفقهية فإن الآراء الفقهية تنزل على حسب أعرافهم وعاداتهم والعلماء رحمهم الله يحكمون بحسب ما يرون مما يقتضيه العرف في وقتهم وإذا تدبر الإنسان ذلك وجده كثيراً في كلامهم يقولون يجب كذا ويجب كذا فإذا تأملته وجدت أن ذلك بحسب ما يكون من العرف في وقتهم.

Källa: Sheikh Utheimins hemsida

Fråga: Har Allah sagt att judarna, kristna och muslimer har lika goda religioner, eller att de är lika bra människor, iochmed följande vers:

“Gällande dem som tror, judarna, sabierna och de kristna, dem som tror på Allah och den sista dagen, och handlar gott – sannerligen så skall ingen av dem frukta, och inte heller sörja.” (Sura Al-Maida: 69)

Svar: Det ni menar finns inget bevis för i denna vers, enligt er tolkning av den så säger den nämligen att kristna och judarna är lika rättfärdiga, och både kristna och muslimer är överens om att judarna, efter det att Jesus sändes, är otrogna syndare, och även att sabierna, som förkastade sändebudet som skickades till dem, också är otrogna syndare.

Så om ni anser att denna vers berömmer er religion även efter det att Mohammed صلى الله عليه وسلم har skickats (dvs då de kristna blev otrogna), så berömmer den även judarnas religion, vilket är felaktigt både enligt oss och er.

Och om versen inte innehåller beröm för Judendomen, efter det att den abrogerats⁽¹⁾ och bytts ut (mot Kristendomen), så innehåller den inte heller något beröm för Kristendomen efter den abrogerats och bytts ut (mot Islam).

Och om en jude skulle använda versen för att berömma sin egen religion så måste denne även tänka på att versen berömmer kristna såväl som judar. Och om han anser att kristendomen är sann så har han förklarat sin egen religion vara falsk (enligt de kristna som han då säger följer sanningen).

Man kan inte anse att Judendomen och Kristendomen båda är sanna, för den ene nödvändiggör att den andre är falsk och fel att följa. Alltså är denna tolkning (att versen berömmer och likställer alla dessa religioner i deras nuvarande skick) omöjlig.

Det är alltså uppenbart att “de troende” är de som trott på Mohammed صلى الله عليه وسلم, och “judarna” är de som trott på Mose och följt hans lag, innan den ogiltigförklarades och byttes ut (mot Kristendomen), och “de kristna” är de som trott på Jesus och som följt hans lag, innan den ogiltigförklarades och bytts ut (mot Islam), och “sabierna” är de rent troende utav bla araberna, som trott på religionen som fanns hos Abraham, Ismael och Isak, innan den ogiltigförklarades och byttes ut.

هل ساوى القران بين الأديان

المؤلف: شيخ الإسلام ابن تيمية
الباب: دعوة غير المسلمين
المرجع: دقائق التفسير جز 2 – المزيد عن هذا المرجع هنا

قالوا في سورة المائدة

إن الذين آمنوا والذين هادوا والصابئون والنصارى من آمن بالله واليوم الآخر وعمل صالحا فلا خوف عليهم ولا هم يحزنون

فساوى بهذا القول بين سائر الناس اليهود والمسلمون وغيرهم

والجواب أن يقال أولا لا حجة لكم في هذه الآية على مطلوبكم فإنه يسوي بينكم وبين اليهود والصابئين وأنتم مع المسلمين متفقون على أن اليهود كفار من بعث المسيح إليهم فكذبوه وكذا الصابئون من حيث بعث إليهم رسول فكذبوه فهم كفار فإن كان في الآية مدح لدينكم الذي أنتم عليه بعد مبعث محمد صلى الله عليه وسلم ففيها مدح دين اليهود أيضا وهذا باطل عندكم وعند المسلمين

وإن لم يكن فيها مدح اليهود بعد النسخ والتبديل فليس فيها مدح لدين النصارى بعد النسخ والتبديل وكذلك يقال لليهودي إن احتج بها على صحة دينه وأيضا فإن النصارى يكفرون اليهود فإن كان دينهم حقا لزم كفر اليهود وإن كان باطلا لزم بطلان دينهم فلا بد من بطلان أحد الدينين فيمتنع أن تكون الآية مدحتهما وقد سوت بينهما

فعلم أنها لم تمدح واحدا منهما بعد النسخ والتبديل وإنما معنى الآية أن المؤمنين بمحمد صلى الله عليه وسلم والذين هادوا الذين اتبعوا موسى عليه السلام وهم الذين كانوا على شريعته قبل النسخ والتبديل والنصارى الذين اتبعوا المسيح عليه السلام وهم الذين كانوا على شريعته قبل النسخ والتبديل والصابئون وهم الصائبون الحنفاء كالذين كانوا من العرب وغيرهم على دين إبراهيم وإسماعيل وإسحاق قبل التبديل والنسخ

Källa: Daqaiq At-Tafsir, volym 2.

1. När en ny lag utkommit med ett senare sändebud, så lämnar man att följa lagen hos de sändebud som kommit tidigare (Översättarens anmärkning).

Fråga: Vad gäller, såsom ni ser det, när en gift person ljuger för den andre då det finns någon slags nytta eller gott resultat i detta?

Svar: Om Kolthom, Bint Uqba Ibn Abo Moit, sade: “Jag har inte hört Profeten صلى الله عليه وسلم tillåta lögn i någon form, förutom i tre avseenden: I krig, och för att gottgöra mellan folk, och när en man tilltalar sin kvinna samt när kvinnan tilltalar sin man”, återfinns i Sahih Muslim.

Profeten صلى الله عليه وسلم tillät alltså att en gift person ljuger för sin make/maka om något gott kommer ur det, och om det inte skadar någon, utan hjälper.

Om han ljuger för henne och det gynnar henne, eller om hon ljuger för honom och det gynnar honom, och det inte skadar någon, så är det ingen fara med det utan snarare något fint.

Tex, kvinnan säger: Din släkt tycker om dig och berömmer dig, och vill gärna att du skall vara sanningsenlig och att du ska be dina dagliga böner i moskén⁽¹⁾, etc etc så att detta uppmuntrar honom till att göra gott.

Och mannen säger tex: Jag kommer aldrig någonsin gifta mig med någon annan, jag kommer alltid att jobba å det hårdaste för att vara till din tjänst, jag skall alltid tilltala din släkt med gott och rätt, etc etc.

ما حكم الشرع في نظركم في كذب أحد الزوجين على الآخر إذا كان فيه مصلحة لهذه الأسرة؟

تقول أم كلثوم بنت عقبة ابن أبي معيط -رضي الله عنها-: (لم أسمع النبي يرخص في شيء من الكذب إلا في ثلاث: الحرب، والإصلاح بين الناس، وحديث الرجل امرأته والمرأة زوجها) رواه مسلم في الصحيح، فالنبي -صلى الله عليه وسلم- رخص بكذب الرجل على امرأته والمرأة على زوجها إذا كان فيه إصلاح إذا كان لا يضر أحداً بل ينفع ولا يضر، إذا كذب عليها لمصلحة تتعلق بها وبأهلها أو كذبت عليه لمصلحة تتعلق به وبأهله لا تضر أحداً هذا طيب لا بأس به، تقول: أهلك يحبونك ويثنون عليك ويحبون لك أن تكون صدوقاً في كلامك ويحبون أنك تحافظ على الصلاة في جماعة، يحبون أنك تكون طيب الكلام معهم طيب البشر ويثنون على خدماتك لهم حتى تشجعه طيب، وهو يقول لها كذلك: أني سوف لا أتزوج عليك، وسوف أجتهد فيما ينفعك، وسوف أوصي أهلك بك خيراً بكلماتٍ تنفعها وتسرها.

Källa: Ibn Baz’s hemsida, ljudfil

1. Bokstavligen: “I samling”