Samuel sade såhär, efter att ha prisat Gud och sänt frid över hans Profet, den utvalde1 Mohammed, och hans släkt och följeslagare:2
Jag ska nu berätta vilka faktorer som spelade in när Gud gav mig framgång i sin vägledning, från det att jag föddes till att jag lämnade Judendomen – kanske kommer någon att dra nytta från detta som befinner sig däri.
Samuels släkt och familj
Min far var en Rabbin som hette Yehuda Ben Abon, från Fès i Marocko. Han var sin tids kunnigaste inom Toran och hebreiska. På arabiska kallades han Abu Al-Baqa Yahya Ibn Abbas Al-Maghribi. Detta då de flesta specialister av judarna hade ett hebreiskt namn och ett arabiskt, som liknade eller var taget från det hebreiska.
Han träffade min mor i Bagdad, och hon är ursprungligen från Basra, och är en av tre systrar som blev uppfostrade med kunskap inom Tora och hebreiska. Deras far var Ishaq Ibn Ibrahim Al-Basri Al-Levi. Al-Levi betyder att han var från släkten Levi, en autentiskt bekräftad förfader då Moses var från hans ätt. Hennes mor hette Nafisa, dotter av Abu Nasr Ad-Dawudi (från Davids ätt), hans släkt finns kvar i Egypten till denna dag.
Min mor fick sitt namn (Hanna) efter profeten Samuels mamma. Profeten Samuel blev född efter en lång tids väntan på barn av Hanna, och efter att den rättfärdige juden Eli också hade bett för henne. Allt detta berättas i första Samuelsboken.
Min mor väntade även en lång tid med min far utan att få barn, och hon tänkte att hon var steril. Hon såg sedan i en dröm att hon upprepade Hannas bön för att få ett barn, och att hon lovade att nämna honom Samuel om det blev en son, för att hon hade samma namn (och situation) som Samuels mamma.
Jag fick namnet Samuel, hebreiska Shamu-el och arabiska Samu-al, och smeknamnet3 Abu Nasr (“Segerns fader”), min farfars smeknamn.
Samuels utbildning
Min far, så långt jag kan minnas, har lärt mig hebreisk skrivkonst, vetenskap rörande Toran och dess tolkningar4 tills jag fick en väldigt solid kunskap om allt detta. Vid denna tidpunkt var jag tretton år gammal.
Jag gick sedan in för att studera geometri och astrologi hos Abu Al-Hasan Ibn Ad-Daskari5, och läkekonst hos Abu Al-Barakat Hibat Allah Ibn Ali, och jag begrundade hur man skulle läka åkommor och sjukdomar genom att jämföra det jag läste med det jag såg hos min morbror, läkaren Abu Al-Fath Ibn Al-Basri.
Jag fullgjorde mina studier i geometri och astrologi under ett år, jag var då fjorton, och jag läste Arkivuträkning (?)6 och lantmäteri hos Abu Al-Mudhaffar Ash-Shahrazori, samt algebra och ekvationer som jag också studerade hos denna man.
Sedan studerade jag geometri hos Abu Al-Hasan Ad-Daskari och Abu Al-Hasan Ibn An-Naqqash som båda diskuterade frågor från Euklides, samtidigt som jag studera läkekonst. Det slutade med att jag hade kvar en del av Euklides frågor inom geometri, några från Al-Wasiti inom matematik, boken som Al-Bedi skrivit inom algebra, boken som Karkhi skrivit inom ekvation, alla dessa saker ville jag studera men jag hittade ingen som kunde hjälpa mig att förstå dem. Sådant var även fallet med fler verk och frågor inom matematik etc, som boken som Shuja Ibn Aslam skrivit om algebra och ekvation.
Jag var så uppslupen inom dessa saker att jag glömde bort att äta och dricka, och jag stannade i mitt hem tills jag förstod mig på allting av det, och skrivit böcker som förklarar de böckerna samt rättar de fel som författarna ibland hamnat i.
Vid denna tidpunkt var jag arton år gammal, och då jobbade jag som läkare.
Innan jag sysselsatte mig inom dessa områden, då jag var tolv-tretton år gammal, så hängav jag mig åt berättelser om dem som levde för länge sedan, och även sagor och myter. Jag läste i olika poesisamlingar som de stora poeterna hade, däribland Antara Ibn Shaddad, Dhil-Himma, Al-Battal, och jag läste även om Alexander den store, Fågel Fenix, och Taraf Ibn Lodhan.
När jag läste dessa saker så märkte jag att mycket var skrivet av historiker, vilket gjorde mig intresserad av historiska fakta och historieböcker. Jag läste då historieböckerna som skrivits av Abu Ali Ibn Miskawei, At-Tabari, och andra. Där läste jag även om Profetens (Må Guds frid vara med honom) upplevelser, strider, och vad Gud gett honom för slags mirakel, och hur Gud hjälpte och understödde honom (Må Guds frid vara med honom) i slaget vid Bedr, slaget vid Khaibar, samt hur han levde utan föräldrar, i svaghet, samt att hans folk vände sig mot honom, och hur han levde bland dem och kämpade mot dem genom att motsätta sig deras religion.
Jag läste även hur länge han kallade sitt folk till denna religion, och att Gud till slut tillät honom att utvandra till en annan plats, och hur det gick för de fiender som kämpade emot honom, och hur det gick för dem när de slogs i Bedr. Jag läste om det otroliga tecknet som visades när de vann över perserna då Rostam Farukhzad var med dem, de var tusentals fler än de svaga muslimerna som var med Sad Ibn Abi Waqqas. Jag läste även om Khusrov I, Anu Sharvan och hans fall, romarnas fall med hjälp av Abu Obaida Ibn Jarrah. Jag läste även om Omar och Abu Bakrs styrande över staten, och om deras rättvisa och avhållsamhet från det värdsliga.
Samuels tankar om religionerna
Alla dessa studier fick mig att nå en mycket hög nivå i det arabiska språket. Jag såg således miraklet i Koranen, och att ingen människa kan överträffa den i vältalighet.
Därför blev jag också intresserad av att studera andra religioner och inriktningar, när jag tex läste boken som Bardhawei At-Taib har skrivit, Kalila Wa Dimna.
Jag visste att vårt förstånd är ett facit, och att det ska ges auktoritet i alla frågor i vår värld; för om inte vårt förstånd sade till oss att tro på profeterna och att följa dem, och att tro på det våra förfäder berättat om dem, så skulle vi inte ha trott på dem. Jag förstod då att om det är förståndet som sagt till en att följa profeterna och deras läror, så måste även förståndet pröva innehållet i dessa läror.
Och om vi applicerar logiskt tänkande på det som vi fått rapporterat till oss från våra förfäder, så förstår vi att vi inte måste acceptera rapporteringarna utan att först se om det är autentiskt rapporerat, och inte heller acceptera dem bara för att det är ens förfader som sagt det; utan man ska acceptera en rapportering för att den är sann.
För faktumet att en rapportering kommer från ens förfader gör inte saken till någonting sant per automatik; då skulle ju alla dem som motsäger oss, såsom de kristna, ha rätt i det de säger också, bara för att de rapporterar vidare från sina förfäder: Att Jesus är Guds son, och att han försörjer och gynnar etc.
Och om judarna säger att nej, detta är sant (bara det kommer från förfäderna så är det korrekt), men det gäller bara judarna då de är mer förståndiga än andra folk, såsom de påstår, så är svaret att det uttalandet motsäger allt det som deras förfäder rapporterar7.
Samuel om profetskap
När jag begrundade judarnas motivering och ståndpunkt gentemot Moses profetskap, så förstod jag att de inte har något bevis för detta förutom Tawatur.
Men denna Tawatur finns för Jesus och Mohammed (Må Guds frid vara med honom) precis som det finns för Moses. Så om Tawatur är villkoret för att besanna något så är alla tre sanningsenliga, och deras profetskap är fastställda. Jag tänkte också på att jag aldrig sett Moses, och inte bevittnat hans mirakel, eller miraklena hos någon annan profet, och förutom rapporteringarna som var genom Tawatur, så skulle vi aldrig ha trott på någon av dessa tre.
Det som alltså är rationellt och logiskt är alltså inte att acceptera en av dem, men förkasta de två andra, utan att istället acceptera dem alla eller förkasta dem alla. Gällande att förkasta dem alla, så är det inte obligatoriskt rent rationellt, för vi finner dem bara ha haft gott med sig; de hade den bästa karaktären, de beordrade med gott, och förbjöd allt ont; de gick runt på jorden och rättställde dess folk.
Därför är det som jag accepterar profetskapet hos Jesus och Mohammed (Må Guds frid vara med honom), må Gud ge dem båda frid och välsignelser, och jag tror på dem båda.
Lång tid passerade faktiskt medan jag trodde på dessa två profeter, utan att jag utförde de islamiska obligatoriska handlingarna, detta pga min far. Han älskade mig så mycket, och hade så lite tålamod med mig, han var så god, han hade uppfostrat mig så väl, och lärt mig bevisens vetenskap – geometri och matematik – vars studenter Platon prisade. Det gick mycket lång tid utan att jag blev vägledd, och utan att detta tvivel – att min fader såg mig – försvann. Detta tills vi flyttade, och våra hus hamnade längre bort från varandra, och jag var inte längre under hans bevakning, och inte längre rädd för att bedröva honom med min konvertering.
Samuels första dröm: Profeten Samuel (Må Guds frid vara med honom)
Tiden hade kommit för mig att vägledas av Gud, detta var när jag fick det gudomliga rådet genom att se Profeten (Må Guds frid vara med honom) i min dröm, natten till en fredag, 9:e Dhul-Hijja år 558 Hijri i Maraghe i Azerbaijan (Iran).
Jag var i en vid öken med grönskande utkanter, i vars östra del ett enormt träd syntes. Människor skyndade sig i trädets riktning, och när jag frågade dem om detta sade de:
“Under detta träd sitter profeten Samuel, och folket går dit och hälsar på honom”
Jag blev mycket glad av att höra detta, och satte iväg mot trädet. När jag kom dit såg jag en storvuxen, respektingivande man, vacker, stadig, havandes väldigt vitt hår, och en bok vari han läser.
Jag hälsade på honom, och sade på arabiska: “Salam aleka, Guds profet!”
Han log och öppnade sig inför mig, och sade: “Waleka salam, du som har samma namn som mig; sätt dig så ska jag visa dig något.”
Jag satte mig framför honom, och han gav mig boken och sade: “Läs det som du ser framför dig”
I boken stod det följande vers från Tora: “Herren, din Gud, skall låta en profet lik dig träda fram ur deras bröders led. Honom skall de lyssna till”8
Detta är vad Gud har sagt till Moses, och jag vet vad judarna säger om den; att denna vers handlar om profeten Samuel, för att han var som Moses, eftersom han var från stammen Levi precis som Moses.
När jag fick läsa versen från Tora i denna bok som profeten Samuel hade gett mig, så tänkte jag att han kanske vill skryta; eftersom att han är omnämnd i Tora, och att Moses har profeterat om honom.
Jag sade därför: “Grattis Guds profet! Gud har sannerligen valt ut dig på ett speciellt sätt!”
Han såg ilsket på mig, och sade: “Är det jag som avses i denna vers, o skarpsinnade? Vad har du då dragit för nytta av din matematiska bevisföring!”
Jag sade då: “Guds profet; vem är då den avsedde?”
Han sade då: “Densamme som avses i denna vers:
‘från berget Paran träder han fram i glans’9”
När han sade detta, så visste jag att han menade Den Utvalde (Mohammed) (Må Guds frid vara med honom), för att han blev profet vid Paranbergen, dvs bergen runt Mecka, och det står i Toran att Paran är boplatsen för Ismaels ätt (dvs araberna).
Detta står i Tora: “Han bodde i Paranöknen”10, dvs Ismael, Abrahams son.
Han återvände till ämnet och tittade på mig, och sade:
“Vet du inte att Gud inte skickat mig för att ändra någonting i Toran; jag blev endast skickad för att påminna dem om den och för att återuppliva dess lagar, och för att rädda dem från Filistéerna?”
Jag sade: “Jovisst vet jag det, o Guds profet”
Han sade: “Vad har då folket för behov av att Gud beordrar dem att följa någon som inte kommit med någonting nytt i deras religion eller lagstiftning? Ser du hos folket kanske något behov av en specifik beordring för dem att acceptera profeten Daniel, eller Jeremias eller Ezekiel?”
Jag sade: “Nej, något sådant behov fanns inte.”
Sedan tog han boken från min hand och gick ilsket iväg.
Jag vaknade upp och var skrämd av hans ilska, och tog vid mig av hans råd. Jag satte mig upp och såg att det var på väg att bli morgon, och att min lampa var på väg att brinna ut. Jag kom ihåg min dröm, och tänkte att om jag nu fantiserat ihop allt detta, så vill inget av det glömmas bort.
Då förstod jag att detta var Guds välsignelse över mig; en uppmaning och ett borttagande av det tvivel som hindrade mig från att öppet säga sanningens vittnesbörd, och att praktisera Islam öppet. Jag vända mig till Gud i ånger och bad Honom om förlåtelse; och jag bad Gud att sända frid och välsignelser över Den Utvalde Profeten (Må Guds frid vara med honom).
Jag tvagade mig och bad flera böneenheter, och jag kände en stark lycka över den vägledning jag fått ta del av. Sedan satte jag mig för att tänka, och jag övertogs av sömn efter detta och sov.
Samuels andra dröm: Profeten Mohammed (Må Guds frid vara med honom)
Jag drömde att jag satt på en väg som var full med folk; och en människa kom fram till mig iklädd plagg som rättfärdiga, avhållsamma människor brukar ha.
Han sade till mig: “Besvara Allahs Sändebud (Må Guds frid vara med honom)!”
Jag ställde mig upp för att följa med, och skyndade mig på vägen, för jag var mycket glad över att jag skulle få träffa Profeten (Må Guds frid vara med honom).
Han gick framför mig och jag följde efter honom, tills att vi kom fram till ett hus som han gick in i. Jag blev inkallad av honom och följde med in i en lång, dunkel korridor.
När vi kom fram till slutet av korridoren förstod jag att det var dags att se Profeten (Må Guds frid vara med honom), och jag blev väldigt rädd och försökte förbereda mig inför hans möte och hur jag skulle hälsa.
Jag kom ihåg vad jag hade läst i en av mina böcker, att om man träffade honom (Må Guds frid vara med honom) i grupp med andra människor, så sade man: “Salam Alekom Wa Rahmatullah Wa Barakatu”, och om han var ensam sade man: “Salam Aleka Allahs Sändebud, Wa Rahmatullah Wa Barakatu”
Således bestämde jag mig för att hälsa generellt, så att alla inkluderas i detta, och att detta var bäst och mest passande.
Jag kom fram till huvudsalen, och framför korridoren fanns det en lång sittplats, och till vänster om sittplatsen, längre in i rummet, fanns en annan sittplats. På var sittplats satt det två män, vars utseende jag inte kommer ihåg, men de flesta var ungdomar, och det såg ut som att de var beredda för att resa. Några hade sina vapen nära sig där de satt.
Jag såg Allahs Sändebud (Må Guds frid vara med honom), stående mellan de två sittplatserna, vid en av rummets pelare. Han såg ut att just ha varit upptagen med någonting, och att han just skulle börja med någonting annat. Det såg ut som att han inte väntade mitt besök, han såg förvånad ut.
Han var klädd i vitt; hans turban var av måttlig storlek, runt hans hals hade han en vit mantel, som var måttlig i sin beskaffenhet, han såg ädel ut, stadig, hans hy var måttligt nyanserad mellan rödaktigt och ljust och lite mörkt, svarta ögon och ögonbryn, hans hår och alla hans drag var vackra i sin måttlighet mellan långt och kort.
När jag trädde in framför honom, vände han sig mot mig och log, och visade en väldig ömhet mot mig.
Jag glömde helt och hållet bort min plan att ge en generell hälsning, och hälsade endast specifikt på honom på detta sätt: “Salam Aleka, Allahs Sändebud, Wa Rahmatullah Wa Barakatu” … och jag glömde bort att hälsa på sällskapet …
Varken min syn eller mitt hjärta kunde rikta sig mot någonting annat än honom.
Han sade: “Waleka Salam Wa Rahmatullah Wa Barakatu”
Jag väntade inte efter hans hälsning; jag rusade fram och sträckte fram min hand mot honom, och han sträckte ut sin ädla hand mot mig, och jag tog tag i den och sade:
“Ash-hadu An La Ilaha Illallah, Wa Annaka Rasulullah”11
Denna formulering valde jag pga en diskussion som jag läst om; vissa grammatiker har sagt att egennamnen är det exaktaste sättet att specificera personer, och andra har sagt att personliga pronomen är mer exakt. Jag ville iallfall säga “du” istället för “Mohammed”, för att “du” kan bara mena en person och det är den som man tilltalar.
Han blev väldigt glad över detta, och han satte sig i hörnet mellan de två sittplatserna, och jag satte mig framför honom.
Han sade: “Förbered dig att resa till Ghamdan för att strida.”
Jag tänkte direkt att han måste mena “Den största staden”, huvudstaden i Kina12 som Islam inte har nått än.
Det jag läst från innan är att den närmaste vägen till Kina är genom att segla över Gröna Havet (Arabiska البحر الأضر: Antagligen Indiska Oceanen.), som är det hemskaste och farligaste havet att segla på.
När jag hörde detta från Profeten (Må Guds frid vara med honom), så tänkte jag: “Förståndiga människor reser inte på havet, så hur ska jag kunna göra detsamma?”
Men direkt efter, så tänkte jag följande: “Prisad är Gud! Jag har nu kommit till tro på denna Profet, och jag har svurit honom min trohet. Om han nu beordrar mig med någonting, och att jag inte utför detta, så vad är det då för slags trohetslöfte jag har gett honom?” Så bestämde jag mig för att höra och lyda.
Sedan tänkte jag en annan tanke, att “om Guds Sändebud (Må Guds frid vara med honom) är med oss, och hans följeslagare, så kommer både land och hav vara honom underkastade och vi behöver inte vara rädda för någonting”. Jag blev mycket glad av denna tanke, och jag fick mer övertygelse och accepterade beordringen.
Allt detta överlade jag i mitt huvud utan att det gick någon tid, och jag sade direkt efter hans beordring: “Jag hör och jag lyder, Guds Sändebud.”
Han sade: “Med Guds tillåtelse.”
Jag reste mig framför honom och gick ut. Konstigt nog var korridoren, som jag kom in i, mörk, och jag kom ut och vandrade en stund innan jag fann mig i en av marknaderna i Maraghe, mellan pengaväxlarna och juridikuniversitetet, där jag ser tre personer iklädda plagg som rättfärdiga, avhållsamma människor brukar ha.
En av dem hade en svart väst av grov ull, med en huvudbonad av samma material. Han hade en pilbåge i sin hand, inlindad i filt, och i den andra handen hade han en kniv gjord av stjälken av ett palmblad. Den andra hade ett svärd med slidan gjord av flätade palmblad.
Sedan jag var liten har jag läst om hur Profetens (Må Guds frid vara med honom) följeslagare var fattiga, svaga, utan riktiga vapen förutom liknande saker till det jag nämnt. Och trots detta så hjälpte Gud dem att segra över stora härar av soldater, och ryttare med starka hästar.
När jag såg dessa tre så tänkte jag: “Dessa tre är de krigare som skall strida, det är Profetens (Må Guds frid vara med honom) följeslagare; tillsammans med dessa skall jag resa och strida.”
Jag blev så glad av detta, att jag fällde tårar i min sömn. Sedan vaknade jag och såg att det fortfarande var natt.
Sedan gjorde jag Wudo och bad morgonbönen, och var mycket angelägen om att berätta att jag trädit in i Islam.
Samuel efter drömmarna
Vid denna tidpunkt var jag i Maraghe i Azerbaijan (Iran), gäst hos bäste Fakhrud-Din Abdel-Aziz Ibn Mahmod Ibn Sad Ibn Ali Ibn Hamid Al-Modirri, som jag hjälpte att bli frisk från en viss åkomma, och jag hade en nära relation med honom.
Jag kom in till honom samma fredag, på dagen, och berättade för honom att Gud har lyft skynket från mina ögon, och att Han har väglett mig till Islam. Han blev otroligt glad över att få veta detta.
Han sade: “Allah! Jag har aldrig slutat önska detta. Jag och domaren Sadrud-Din brukade diskutera och beklaga oss över att du var så begåvad men att du inte hängett dig åt Islam. Prisad var Gud som har uppenbarat vägledningen för dig, och som har besvarat vår bön att vägleda dig.”
“Säg mig dock: Hur gav Gud dig framgång i detta, och vad var det som underlättade för dig efter att du förut avstått från att bli muslim?”
Jag sade: “Detta är någonting som Gud har förorsakat mig genom ingivelse och eftertanke. De logiska bevisen har jag vetat om sedan länge, och dess bevis från Tora, men jag var rädd för att min far skulle bli förkrossad över detta. Detta var otroligt förnedrande för mig inför Gud, men nu är dessa tanker borta. Sträck fram din hand, för jag vittnar om att ingen är värd dyrkan förutom Gud och att Mohammed är Guds Sändebud”
Han reste sig upp utav lycka, och kunde knappt hålla sig still – förut har han aldrig ställt sig upp förutom i smärta och svårighet – och rörde sig iväg och bad att jag skulle vänta på honom där. Han kom tillbaka och hällde fina kläder över mig, och beställde sina finaste vagnar med hans närmaste män att ta mig till mosken.
Personens vän gick före och sade till fredagspredikaren att vänta i mosken till jag kommit, för han hade beställt en ny dräkt till mig från skräddaren som precis skulle bli klar.
När jag kom till mosken så började folket göra Takbir, och byggnaden skakade av all bön för Profeten (Må Guds frid vara med honom). Fredagspredikaren – Sadrud-Din Abu Bakr Mohammed Ibn Abdullah Ibn Abdur-Rahim Ibn Lal – gick upp på talarstolen och uppmanade folket till gott, och prisade mig mycket och det som Gud har hjälpt mig att komma fram till, och prisade den vägledning och det uppvaknande jag fått, och han överdrev faktiskt en hel del.
Författandet av Samuels bok
Samma dag, på kvällen, dvs kvällen innan Eid Al-Adha, började jag samla argument som raserar judarnas ståndpunkt, som jag sammanställde i en bok kallad “Raserandet av judarnas ståndpunkt”13.
Den boken blev mycket känd, och kopierades till många delar av världen; Mosul, Diyarbakir, Irak, och vissa ickearabiska länder. Sedan lade jag till en hel del kapitel för att ytterligare fastställa beviset mot judarna, bla från Tora, och jag säger att det hittills inte funnits någon bok som varit så användbar för att debattera mot judar.
Samuels berättande om sina drömmar
Vad gäller mina två drömmar så nämnde jag dem aldrig för min vän, och inte för någon annan i Maraghe förrän fyra år efter jag upplevde dem.
Detta för två anledningar:
- Jag har inte velat nämna någonting som inte står som ett bevis på fast grund. En person kanske skyndar sig till slutsatsen att det måste vara falskt, för att det är någonting som är väldigt sällsynt. Och en förståndig människa skulle aldrig önska att dennes uttalande komma kunna tas för lögn.
- Jag ville inte att någon i min hemort, som hatar mig, skulle få reda på dessa två drömmar, så att personen kommer kunna säga: “Personen har lämnat sin religion för någonting som han såg i sömnen!”
Därför höll jag dessa saker hemligt tills det att min bok blev känd. När folket dock fått visshet gällande att mitt lämnande av Judendomen var pga rationella bevis som jag fått kunskap om, och att jag i sanning haft dessa tankar en längre tid men ej synliggjort dem, pga rädsla för vad min far skulle säga, så berättade jag om de två drömmarna.
Slutord
Jag skrev även ett brev till min far som då var i Aleppo, och jag själv befann mig i Hasankeyf (Kurdistan-Turkiet). Brevet innehöll bevis, många som jag vet att han själv inte förnekar, och inte heller kan förneka, och jag berättade även om mina två drömmar.
Han reste till Mosul för att möta mig och diskutera detta, men överrumplades av en sjukdom som resulterade i hans död.
Låt därför den som än läser detta förstå, att min första dröm inte fick mig att lämna min religion, för att en förståndig människa inte bör följa drömmar som saknar grund och bevis! Jag visste snarare redan om relevanta bevis för att veta att Mohammed (Må Guds frid vara med honom) är Guds Sändebud.
Bevisen var i sig alltså anledningen att jag blev vägledd och varskodd om den rätta religionen; drömmen gav mig bara fokus och var samtidigt en stark uppmaning att inte stanna kvar i ignorans och att söla när det gäller att nämna sanningens vittnesbörd.
Prisad vare Gud för Islam och sanningens vittnesbörd, trons och vägledningens ljus, och jag ber Honom om den kunskap om Mohammed (Må Guds frid vara med honom) och hans följeslagare med vilken jag kommer uppnå Hans välbehag, och må Gud sända frid och välsignelser över dem alla. AMIN.
Källa: “Raserandet av judarnas ståndpunkt”, skriven av Samuel Al-Maghribi, kapitel 1.
- Arabiska المصطفى ˄
- Denna text är något förkortad. ˄
- Arabiska كُنْيَةٌ ˄
- Detta måste vara det judiska Midrash. ˄
- Detta kan vara en felskrivning av Abu Al-Hasan Al-Iskandari, dvs Euklides. Dock nämns han senare vid namn Euklides, så Gud vet bäst. ˄
- Arabiska الحساب الديواني: Vad detta ord betyder är oklart. ˄
- Han menar att det mesta i tex Toran, Kungaböckerna, Domarböckerna och de profetiska böckerna vittnar om hur orättfärdiga och syndiga israel var. (Not tagen från M.Sharqaoui) ˄
- Översättning med modifikation från Bibel 2000, 5 Mos 18:18, 5 Mos 18:15 ˄
- Bibel 2000, 5 Mos 33:2 ˄
- Bibel 2000, 1 Mos 21:20-21 ˄
- Detta är en variant av Islams trosbekännelse (“Jag vittnar om att ingen förtjänar dyrkan förutom Allah, och att du är Allahs sändebud”), vars original kan sägas vara: Ash-hadu An La Ilaha Illallah, Wa Ash-hadu Anna Mohammedan Rasulullah (“Jag vittnar om att ingen förtjänar dyrkan förutom Allah, och jag vittnar om att Mohammed är Allahs sändebud”). ˄
- Namnet Ghamdan måste vara en arabiserad version av dåtidens namn på Peking – Zhongdu (中都) – som betyder “den centrala staden”. Detta namn hade Peking under Jindynastin mellan 1115–1234 (länk). Gällande arabiserandet av namn så verkar det ha varit praxis i hans kretsar, då även hans far hette Yehuda och således fick det arabiska namnet Yahya – som inte är samma namn (Yahya är hebreiska Yukhanan, Yehuda är arabiska Yehuda), men som låter snarlikt. ˄
- Arabiska إِفْحَامُ اليَهُودِ: Bokstavligen “förkolnandet av judarna”, vilket man säger i sådana situationer, exempelvis أَفْحَمْتُهُ “Jag förkolnade honom”, dvs “jag raserade hans ståndpunkt”. ˄
